jag

För länge sen var det ett barn som va anulunda än dom andra men hon va glad ändå fast hon hade det jobbigt men ibland va det för jobbit för henne och hon visste inte vad hon skulle gör för att dom andra skulle förstå men hon försökte men det gick inte alltid bra för henne. Hon hade inte så många vänner för dom gled iväg från henne och hon förstog inte varför det hände henne bara men med tiden gick det bättre än vad hon trodde. Hon va blind på ett öga och hade svårigheter och ibland satt hon bara tyst och ingen märkte att något va fel men till slut låste hon sig själv och bara grät och ville inte leva längre men hon hade en vän som hjälpte henne och visste att något va fel på tjejen som grät. Men själv ville hon hjälpa andra men det gick inte alltid som det va tänkt men hennes liv blev bättre och ibland jobbigare idag så är hon i skolan och skriver men ibland tänker hon på att livet är som en lek att men förlorar ibland och vinner ibland. Hon har inte så jättemånga att vara med men ändå är hon glad. Hon har en kille som vet att det kan bli jobbigt men han säger : jag finns här för dig och jag kommer aldrig att låta något hända dig. Men hon hatar sitt liv och hatar att finnas men hon kan inte dö för då sårar hon sina vänner och familjen. Hon har självmordstankar och sånt men är tyst om det. Det finns ett ordspråk man ska inte sparka på den som ligger. Men i mitt fal är det att man ska sparka på den som ligger. Mitt liv är svårt och det finns inte många som förstår det men dom som förstår mig är snälla. Jag är inte som andra jag har lätt att gå sönder och då gömmer man sig och alla bara glömmer. Än idag så finns det personer som hatar mig men säger inte varför. Mitt liv är ett rent helvete och det kommer det att förbli. Själv vet jag inte om det finns en ända person som är en riktig vän för jag vet att alla ljuger men jag orkar inte bry mig för att dom gör sina val inte jag. Jag skriver ofta hur jag mår men också för att det känns bra. Jag gillar inte att se folk döda djur för att det är roligt va fan det är ju djurplågeri och det är förbjudet. Men folk bryr sig inte. Jag hatar ärligt talat menisken helt och hållet vi dödar för att vissa tycker det är roligt. Vi tar andras liv det finns personer som mödar barn och familjer istället för att få hjälp. Den dan alla dör på jorden är en bra dag. Man kan inte gå nån stans utan att känns sig otrygg . Vissa tar självmord andra dödar andra. Jag tänker på ett set jag inte kan förklara för andra men det betyder inte att jag vill dö. Jag vill kunna förstå varför andra vill dö och varför ingen hjälper dom. Alla är vi mödare men också så är vi personer med hjärta hoppas jag.  Jag hatar livet. Livet är något ingen förstår änns. Ibland vill jag bara försvinna och inte komma tillbaka men jag har gjort det oh det slutar inte bra! Så testa inte tack. Det finns ett ända ställe där jag känner mig trygg och det är när jag är men marcus för att han gör mig glad och han älskar mig och enligt honom skulle han aldrig låta mig försvinna och om jag blir kidnappad så tänker han hitta mig. Jag vet inte om det är sant men skitsamma. Jag är kanske skum men ännsen vad spelar det för roll? Jag älskar djur och sånt men ibland känns det som om jag är själv om det . många påstår olika saker och att dom har känns äkta snärta det är rent bullshit för att om man har det skulle man inte vara skit glad och skvallra om det ju för att jag vet hur det känns äkta snärta och jag lovar det gör ont. Men jag är rädd med för att Malin försvinner nästan ifrån mig och anny (Angelica). Ibland tror jag att marcus är otrogen fast jag vet att han inte är det men ändå känner jag så varför det vet jag inte. Mina klasskamrater kan va störiga men ändå snälla men dom kommer inte förstå mitt liv. En tjej vid namn lie är en ängel som har hjälpt mig mycket. Och Micke är också en ängel han har hjälpt mig att min familj förstår mig nu bättre och det är bra men jag är förfarande inte den tjej jag brukade va längre för att det finns något som tycker ner mig men vad det är e ett mysterium. Jag har svårt att skriva och uttala saker men det är ju jag . bara för att man har svårigheter betyder det inte att vi är dumma i huvet och inte kan något. Men tillbaka till mitt liv^^ jag blev blind på dagis och har varit blien sedan dess. Jag kommer aldrig att kunna se på det ögat igen och visst det är tråkigt men jag är van. Jag har mardrömmar som jag verkligen hatar. Dom gör mig oroliga och rädd men även fast det är en dröm vet man aldrig. Jag är 15 år kan livet vara en ren pest och jag förlorar vänner nu men om livet kan ge mig hopp kanske jag kan få ett bra liv.  Jag hatar snö för att jag får ont. Min kläddstil är min egen och det är jag stolt över. Jag går i rock och har emo klädder man för det betyder det inte att ja är en emo som skär mig. Jag gillar stilen och det kan ingen ändra på . men jag förstår inte varför inte nån vill/förköker hjälpa dom som är självmordsbenägna för att alla har rätt att leva som en kille han la sig på rälsen till tåget och dog när tåget kom han skrev till sin pappa ”jag kan inte bli mera lycklig än vad jag redan är ” och hallå han menade nog att han kännde sig som om han inte behövdes längre och att han trodde att det va dags att dö. Jag vill att alla ska kunna hjälpa andra men ingen vet ju när en vill dö och det är för att dom inte säger men dom säger inte för att dom tror att nån ska bli arg eller jätterädd visst kan man bli orolig men man kan ju tänka att man aldrig kan va glad hela tiden och man måste gråta vissa tycker särkert att jag är helt knäpp men tyck vad ni vill för det skiter jag i . jag klarar inte av om mina vänner dör eller tar självmord. Jag vill hjälpa dom men det är svårt. Livet är något ingen vet om. Och det är konstigt. Men hursom hällst. Jag mår piss nästan varje dag och det är jobbigt och jag tar inte självmord för att då sårar jag mina nära och kära men då har jag ljugit med. Jag vill se dom glada och sånt. Jag kommer nog att vara självmordsbenägen hela mitt liv. Och om det är en lösning så har jag inget annat val. Jag vill gråta hela tiden men det gör jag inte. Jag vet inte varför jag lever men troligen för att mamma födde mig…

Jag vill kunna ge livet till någon annan som kanske aldrig kan leva ett liv.  Många gör abort för att dom kanske inte vill bli mamma eller bara inte vill men abort är ju att man tar bort ägget innan det blir ett foster men tänk att då får det barnen aldrig en channs at leva änns är det rätt? Nej tycker jag för att då kan man lika gärna döda alla som finns! Ibland undrar jag vem jag hade blivit om nån annan döde mig. Finns änglar? Finns helvetet? Kanske kanske inte. Livet är något man kan bli glad av och något dåligt men vem vet änns? Jag är väldigt speciel eftersom att jag inte är som nån annan fast det är ingen. Men hursomhälst. Om inte jag skulle vara jag vem skulle jag va då? Visst kan mitt liv va jobbigt men jag överlever i alla fall för att även om jag känner mig ensamm finns allt du här hoss mig . jag kan må skit men också bra eftersom alla förköker hjälpa mig och det ska jag tacka er för. Om inte jag skulle få byta skola eller sluta på kortids skulle jag bara må piss  visst jag kunde inte dra från karby men jag ville det många gånger eftersom jag mådde dåligt. Och ja jag har rymmt från bälstabärgskolan också men för andra saker och då mådde jag jättedåligt och jag kunnde inte berätta det för att det känndes som om ingen lyssnade men det gjorde ni och nu vet jag det. Ingen ska känns sig ensamm här i värden för att då slutar det illa i värsta fall. Många kan säga hur dom mår men vissa klarar inte av det. Det finns fler än bara jag som mår piss men jag kanske är den ända som kämpar för att jag vill inte dö när jag bara är 15 år och även om många hatar mig har dom inte rätt att få mig att ligga så att dom kan sparka mig. Jag brukar säga att om nån vill ha hjälp så hjälp den personen för tänk om du vill ha hjälp och ingen lyssnar hur skulle man då känna? Jo man skulle tro att ingen älskar en och vill bara dö det har hänt mig. Jag vill hjälpa men jag brukar göra det värre så jag låter bli visst är det dummt men vad ska jag annars göra sitta och le om jag gör det värre? Nej aldrig jag hatar att bråka och bli osamms för att mina vänner försvinner från mig hela tiden och jag vill ha kvar alla vänner men livet är hårt och jag har inte påstot nåt annat änns. Jag lyssnar på musik för att då mår och bra och skriver men nu kollar jag ofta på film eftersom att jag inte har nån data att skriva på. Jag kan skriva på mobben men det är inte samma längre. Och visst jag färgar håret men det är väl jag som vill och då har jag rätt till det eller? Jag är knäpp och det är mina lärare med men det hör inte hemma här ^^ jag vill berätta för värden att det finns flera som mår jättedåligt och att vi måste slå till nu annars kan det va försent och fler dör. Jag vill se alla glada inte ledsna och jag märker om  nån är ledsen eller vill dö eftersom jag har samma känsla och ibland vill man bara prata men också gråta ut jag har gråtit i skolan många gånger men det är för att jag har blivit ledsen eller vill bara få bort dåliga minnen som aldrig kan försvinna från mig eller min hjärna. Men om jag kan klara av livet kan också andra det . om livet vill att vi ska dö så visst men fan heller att vi ska lyssna på nån som bara vill att vi dör. Emosar är snälla jag är en typ och jag är snäll om man inte rtar upp mig men visst emo kan se läskiga ut men fjortisar då? Dom ser korkade ut man ändå dom kan vara hur upp käftiga som hälst men varför bara stöta ut emosar ? vi har rätt att få vara dom vi är ! jag skiter i om du trakar mig men trakar du mina vänner bara för att vissa är emosar säger jag dra åt skogen för du kan själv va en ju. Jag har blivit trakad många gånger man jag reser mig upp och nu vill jag klätra upp för graven jag har hamnat i det är inte lätt man jag har en vilja och det räker en bit. Jag vet att jag dra ner mina vänner när jag säger att jag ska dö och nu har jag slutat att säga det även om jag känner så för att jag vill inte se dom vara oroliga för något jag vill. Jag skadar inte fysiskt utan psykisht när jag vill och säger sånt ju men jag vill också att dom ska veta om jag dör för att det är nog inte roligt att inte veta om sånt så låt mig skriva om jag gör det eller. Jag vill leva men ibland undrar jag om det är värt det eller inte visst mina vänner är underbara men dom kommer att försvinna och om marcus också gör det hur ska jag kunna veta om nån ljuger för mig eller om den älskar mig på riktigt? Det vet jag inte så snälla säg om mitt liv är värt att leva eller om det är bättre att dö nu och slipa alla smärtor. Jag vet att marcus vill se mig glad men också så måste jag lära mig om livet och jag kan värkligen må dåligt för att jag kan inte mycket om livet  för att ingen vill berätta för mig. Om jag fick en ända anledning att värkligen kämpa så kanske jag vill leva. Men änså länge har ingen sagt varför så just nu vet jag inte om hur jag ska göra . jag kanske ska vänta tills jag är 18 år eller så. Jag vet att jag kan må skit men vet nån annan det eller har ni bara glömt jag undrar ofta hur det skulle vara om jag inte fanns hur skulle det se ut och skulle marcus älska nån annan eller ? och anny vem skulle hon vara med då om inte jag fanns? Kanske loppan  men jag vill veta hur livet skulle vara utan mig ibland drömmer jag om att jag dog men överlever utan att nån vet och jag ser marcus säga att han älskar nån annan och att han sa : jag älskar bara dig och förlåt att jag har varit otrogen mot den dära tjejen som inte änns kan tänka” och i drömmen skricker jag marcus men han kolla rpå mig som om han inte känner mig änns. Jag vill veta om min dröm är san eller bara oro men ändå jag är rädd att han bara ljuger för mig som alla andra har gjort mot mig. Jag kan inte lita på många men om du menar det marcus att du älskar mig så snälla låt mig leva med dig för att utan dig kommer jag att gå under och aldrig komma tilbaka . jag vill inte mista dig marcus för att du är allt för mig och det vet du väl? Jag fattar inte änns varför jag frågar masor när jag ändå aldrig för svaren tillbaka. Jag hatar mitt liv och det står jag för. Jag skriver mycket och ibland lite. Jag kan mera än du kan annan marcus men jag vissar det inte för att jag vill inte att du ska tycka att det är tråkigt. Men jag vet inte än. Jag kolla på skräckisar för att jag känner igen mig i dom ibland om det är en tjej som sitter i ett rum och alla tror att hon är psykisht sjuk och jag känner igen det. Men om jag får bestämma så är livet en lek…

skrivet av mig lite av det är sant lite av det är bara fantasi